Bra där.

Det är hopplösheten i att alltför få verkar förstå. Att normerna är som dom är. Att normerna säger att mår vi dåligt - HÅLL DET INNE FÖR GUDS SKULL. Att artister romantiserar döden och sjunger att jag är redo att dö nu för att känna att jag lever och man måste dö några gånger innan man kan leva och att it's better to feel pain than nothing at all. Att smärta invändigt romantiseras som kaffe, cigg och ett tungt huvud med bara ben i ett fönster. Att krönikörer beskriver psykisk ohälsa som en trend.

Dra åt helvete.

Unga människor ska inte behöva kvävas av ångest. Ska inte behöva känna hopplöshet. Ska inte behöva känna att de är psykfall om de ber om hjälp. Ska få våga be om hjälp. Ska inte uppleva att samhället förskönar deras smärta. De ska inte behöva få blickar på sig om de börjar gråta i matsalen. De ska inte känna sig ensammast i världen med sin ångest. 

Att ha ont psykiskt ska inte vara konstigare än att ha ont i benet eller vara lite snuvig. Fatta det nu. Det är dags att alla fattar det nu. För precis som med alla normer så bär varje individ ett eget ansvar. Det är dags att alla börjar ta det ansvaret. Det är dags att alla krönikörer fattar att psykisk ohälsa inte är en trend, utan att det bara handlar om att fler och fler vågar prata om det. Det är dags att ingen stöter undan någon som hävdar att den mår dåligt. Det är dags att samhället slutar blunda.  

 

För fan ta er. Fan ta er som stirrade som att jag var ett monster när jag började gråta i matsalen. Fan ta er som satt på Hellmans (ja, ni verkar ha glömt att vi bodde i en småstad där ögon och öron finns överallt) och pratade om vilket psykfall jag var som skrev öppet om min smärta för ett och två år sedan. Fan ta er som kommenterade att jag bara skulle rycka upp mig alternativt ta mitt liv (ni glömde att jag fick era ip:adresser och enkelt kunde kolla upp er). Fan ta er och era småsinnade värderingar. Jag skrattar högt åt er trångsynthet och föraktar er föralltid.

För det vi måste förstå är att, liksom en förkylning, så kan alla drabbas. En motgång och några få skeva överanalyseringar så är depressionen där. Som en blytung kappa utanpå och ett monster invändigt. Vad är det konstiga? Varför ska vi inte få berätta för världen om det? Varför anses det mer normalt att meddela alla om vad man åt för lunch via instagram? Varför skulle det anses vara normbrytande att lägga upp en bild där man gråter med texten att man inte orkar mer?

Det ska vara en självklarhet att få må dåligt. Det ska vara en självklarhet att få våga be om hjälp till att vilja leva.

Kalla inte någon som mår dåligt för ett psykfall. Stirra inte som att personen i fråga vore en utomjording. Prata inte skit om denne på ett café. För personen har ont. Riktigt ont. Se det istället. Börja se det nu. Vi har inte råd att förlora nära och kära på grund av något som de inte ska behöva bära på. Det här jävla samhället måste börja vakna och sluta tabubelägga psykisk ohälsa.
 
Texten tog jag från http://ewatson.devote.se/

Kommentarer
Postat av: Anonym

Så rätt, så rätt.

2014-04-03 @ 20:22:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0